Maj 2008

 

 

    Oj, oj, oj! Vad tiden rusar iväg!

    Det äldsta barnbarnet fyller redan 2 år! Han har förstås insett vem som gillar att leka i den här familjen. ”Fafa!” ropar han så fort farfar är ur sikte. Han hämtar gärna en bok med tåg och andra intressanta fordon i och slår sig ner i farfars knä, så att de kan studera sitt gemensamma intresse tillsammans.

    Det dröjde bara ett ½ år så kom hans lilla kusin, som följaktligen är 1 år och 4 månader redan. Han börjar också inse, att det är ganska trevligt med den där saken som åker runt i trädgården, även om han tycker att gungan är väldigt mysig också.

    Solen dök upp helt plötsligt, varpå det utbröt febril aktivitet på tågbanan. Nu måste det hända saker där, innan barnbarnen har vuxit ifrån den……..om dom nu nå´nsin gör det. ”Den måste vara lekvänlig!” säger rallaren.

    Rallaren jobbar hårt i trädgården med växlar och dyligt och Daniel (2-åringens pappa) hejar på och bidrar med en hel del viktiga detaljer, såsom broräcken och andra saker av plåt.

    Själv måste jag öka på tillverkningen av gubbar, så att barnbarnen kan leka med dem och slarva bort några utan att det märks så mycket.

    Nu försvann värmen lika fort som den kom, men vi får verkligen hoppas, att den kommer tillbaka snart och att det blir en underbar sommar med mycket lek.

                                                                                

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

September 2006-09-10

 

 

 

     Nu har han kommit! Det första barnbarnet! Han som är orsaken till vår lilla tågbana… i alla fall enligt ”Rallaren”. ” Vi måste ha någonting roligt för våra eventuella barnbarn”; sa han. Hm… jag tycker nog att han roar sig ganska friskt själv också.

     Det har gått några år nu och banan växer, liksom den här hemsidan. Vi har haft åtskilliga besökare som fascineras av det lilla tåget, både stora och små.

     Förra sommaren kunde jag bidra med lite befolkning. Det var jättepilligt men roligt. Ju mer jag höll på, desto mer detaljerat ville jag att det skulle vara.

     Den här sommaren tänkte jag ägna mycket tid åt hemmet. Städa skåp och garderober. Rensa ur liksom, ja ni vet.

På lediga stunder skulle jag bygga en kopia av vårt hus till tågbanan.  

     Inte blev det rensat, inte. Jag spred ut mig överallt med små träribbor, lim och hobbyfärg. Hela semestern gick åt till att bygga det lilla huset, men det var det värt. Det var verkligen kul. Nu är jag sugen på att bygga vidare, men borde kanske inreda en mer lämplig verkstad, begränsad till ett ställe i huset.

      Ju mer som händer med banan desto mer vill man pyssla.

      Som sagt…nu börjar vi vara ganska väl förberedda på besök av små barnbarn. Love , som är tre månader, är kanske lite för liten för att uppskatta den ännu, men vänta bara till nästa sommar!

                                   

                                                                     Gunnel

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

                                 Sommarförberedelser  2002.

 

 

       Vårsolen börjar visa sig så smått, även om man inte kan känna sig säker än. Fåglarna kvittrar frenetiskt och skatorna flyger med kvistar, större än de själva, till sina bon.

       Hemma hos oss är förberedelserna större än någonsin inför sommaren. En noggrann planering av trädgårdsarbetet krävs. Rabatterna skall bli vackrare än någonsin. Det är dock inte växterna som är det primära i år. Det är TÅGET. Hela vintern har det varit en febril aktivitet. Det har skickats ritningar fram och tillbaka och plåtbitar i olika former som har satts ihop. För mig har det varit ofattbart hur det skall kunna bli något vettigt. Det verkar alldeles för komplicerat,  men efter lite pyssel av ”rallaren” där nere i verksta´n i källaren visar han upp ett jättefint litet lok. Detta är endast en prototyp får jag veta och det fortsätter att komma nya ritningar och förslag på olika lösningar.

         Nu har vi en prototyp klar som fungerar med motor och lampor som lyser. Det är dags att fixa räls, så att vi kan provköra.

         Efter diskussioner och tester hit och dit mellan far och son, har vi en lite bit räls att provköra på i vardagsrummet. Det är fantastiskt!

         Nu blir ”rallaren” ännu ivrigare och ställer upp en ordentlig såg utomhus i snålblåsten. Han skall såga till några träsyllar. Det är kallt och fingrarna stelnar så att han blir lite mindre smidig, men det är bara lite kvar. Blodvite uppstår och rallaren står skamsen i hallen med en stor, blodig tygtrasa lindad om tummen. Övre delen av tummen är delad i två delar, men den kan sys ihop med elva stygn och stort bandage. Han hade tur!

         Naturligtvis bromsas arbetstakten upp något av detta dramatiska äventyr, men bara snön försvinner och tjälen släpper sitt grepp är det dags för spårläggning. Förberedelserna har, som sagt, pågått hela vintern och nu är det bara att lägga spåren i trädgården genom rabatter, över ölandsplattorna och utmed häckarna. Om det skall vara blommor i rabatterna så får de allt lov att anpassas till tåget.

         I år blir vår trädgård finare än någonsin!

  Gunnel.

 

_________________________________________________________

 

Maj 2002

 

Nu är det sommar! Redan juni och fruktträden har redan blommat över. Syrenerna blommar och påminner om skolavslutning.

Kvällarna är långa och ljusa och sprider en ljuvlig doft av kaprifol.

Mitt i denna underbara försommartid, accelerar Rallarens arbete i trädgården. Varje ledig stund tillbringar han där och sakta men säkert slingrar sig de nylagda spåren fram genom grönskan. Vi har redan provkört lite. Man kan sitta på altanen och se det lilla loket ”tuffa” fram i gräset, utmed häcken. Det ger en föraning om hur det kommer att bli. Varje kväll stupar en dödstrött ”rallare” i säng, oftast mycket sent, efter väl förrättat värv. Vårt tänkta invigningsdatum närmar sig snabbt och det är en bra bit kvar. Helt färdig behöver den inte vara. Det är ju faktiskt ett hobbyarbete som skall pågå länge.

Den skadade tummen har läkt jättefint. Göran har blivit skicklig på att använda pek- och långfinger istället. Han vill inte ha hjälp med nå´nting, inte ens att knäppa knapparna i skjortan. Nu är tummen hjärtformad och ser lite kortare ut, men fin. Lite känslig är den nog också fortfarande. Inte en enda gång har man hört någon klagan.

Nu ser vi framemot invigningen av den första ”rundbanan” och hoppas på en skön sommar med inte alltför mycket regn.

 

                                                                    Gunnel

 

 

Till Startsidan